fyfifa

Ibland vet man bara inte vilken väg i livet man ska ta. Eller ibland vet inte jag vilken väg jag ska ta. Ibland känns det som om jag kommit fram till ett stup och bara vill ropa på mamma. Just nu känns det så. Det känns som att det aldrig kommer att bli bra igen. Det känns som om ingen förstår. Det känns som om jag är någon jag inte vill vara. Det blir inte bättre av att jag sover på saken, det kanske till och med blir sämre av det. Jag vill inte sova, för då kommer det en ny dag vilket innebär ännu flera tankar och starkare känslor för personen jag inte är.

Ibland önskar jag bara att jag var 9 år, knubbig, lycklig och bodde i Västerås på ett område där inga problem fanns. Där jag och min bästa kompis bodde tre hus ifrån varandra och hon kunde hjula hela vägen från henne hem till mig. Där vårt klätterträd alltid fanns till hand för oss två och dä rvi satt och väntade på varandra varje dag efter skolan. Jag längtar tillbaka till den tiden då allting var tryckt och jag var tjock och lycklig...

Peace